Men det finns sånt som gör det ljust igen! Så går en låt av svenska björnstammen, det är väl lite så det känns nu, fan snart tre månader sen det hände och ibland känns det som igår, men andra dagar känns det bara som en sån där mardröm man ha haft som inte går att skaka av signär man vaknar på morgonen.

Jag saknar Mange mycke och ofta, inte han som ev misshandlade mitt barn men magnus som jag föll så hårt för den här tiden ifjol, den blyga försynta mannen som hade en dold mycke humoristisk sida, han som alltid fick mig att skratta som gjorde mig varm i själen och som fick mig att känna mig trygg. Med det i tankarna försöer jag nu gå vidare i livet, men det känns som att jag inte är hel jag ser människor runt mig men igen får mig att känna som jag vill, kommer jag någonsin att hitta den rätta känslan eller va magnus The one och jag har förlorat honom?

Igår hade jag en hel massa funderingar men inga svar, åkte hem fån jobbet med den fetaste ångesten någonsin men bestämmde mig för att det inte spelade någon roll, tog en jogging tur som gjorde att jag höll på dö!

Så väl hemma kände jag mig redo för det stora samtalet, då svarar inte den lilla människan provar två ggr till utan resultat, skickar ett meddelande får ett svar som resulaterar i ilska som får mig att åka dit tanken var ju att bara säga bye bye.

Dock möttes jag av någon som hade tänkt över situationen lite och faktiskt kommit fram till något, men nu har vi kört fast igen, ingen vill ju vara den som tar det sista beslutet. Vi gör ett nytt försök ikväll och förhoppningsvis kan man då gå vidare på något vis!

Jävlar vad jag saknar dig nu, det har ju inte gått många dagar egentligen men det är påtagligt att det var ett framtvingat beslut ett beslut jag önskar att jag aldrig behövt komma till.

Jag förstår inte vad som kan vara viktigare än kärleken vid hade till varandra eller iaf som jag hade/har till dig, är det drogerna? Det får jag förstås aldrig veta om vi nu hörs efter ett tag kommer du ju att säga alla bra saker och att du inte vet själv varför det blir så här. Tänk om du bara skulle kunna vara ärlig mot mig, dig själv och alla andra runt omkring dig, det gör så ont att se min dröm om oss bara blåsa bort för nått så värdelöst som lögner och allmän feghet, jag är så ledsen varje dag men vill bara att det ska gå över att jag ska kunna gå vidare.

Det är svårt när våran framtid dyker upp hela tiden jag saknar hur du fick mig att må innan allt detta hände, jag trodde verkligen att det va rätt den här gången att vi skulle bli gammla och fula tillsammans att vi skulle ta oss över alla hinder som livet kastade på oss, men tydligen valde du den lätta vägen att fly till nått jag aldrig kommer att förstå nått du aldrig kommer att berätta!

Jag önskar att du förstog mig att du tog tag i dina problem nu...!

det är inte nådigt kallt ute, men man borde inte vara förvånad shit happens varje vinter typ bara det att vi blev bortskämda länge i år.

För tillfället har allt spännade stannat till och det känns som att nu är det lugnet före stormen, jag försöker bedriva ett förhållande men det går väl inte riktigt som jag vill så nu slutar jag bry mig ett tag och tänker på mig mig själv och jaget, träning står på schemat flera dagar i veckan med en god vän som sporre om det ger resultat kan jag inte svara på nu, men ont har jag iaf haft.

Så uppenbarligen kan man leva även om livet har blivit till ett mindre hell hole men man kanske får göra vissa ändringar för att det ska fungera något sånär...

Men såklart kommer dagarna när man landar " in the pit" igen då man bara vill fortsätta blunda och aldrig mer behöva vakna igen, men idag känns det ganska bra iaf tankarna är fokuserade på jobb och en stunds träning efter jobbet sen får jag väl se om jag har nått förhållande idag eller om jag är singel hela helgen.

Ja alla hanterar vi ju kriser på olika sätt, själv så blir jag först mycket mycket nere sen börjar jag komma på saker jag måste hitta på för att ha något att göra hela tiden, nu börjar väl chocken att lägga sig och man måste inse att livet tog inte slut utan fortsätter vare sig jag vill vara med eller inte.

Jag har köpt rosa promenad skor, jag är inte så flickig så brukar gå mest på funktion och inte färg men nu blev det jävligt rosa skor, som jag inte ens vet om jag har råd med egentligen men det får väl helt enkelt lov att gå, så tanken är ju att hur det än blir med min framtid ska jag nu börja motionera och bli lite hetare och ha något att sysselsätta tankarna med.

Så nu sitter jag på jobbet med mina rosa superfina skor och längtar tills jag får komma hem och prova dom på vägarna hemma...

Mest hela tiden vet jag att detta är en liten fasad för att folk runt om kring ska se att jag försöker gå vidare och lever som jag ska, om dom håller med vet jag inte då lurar vi ju varandra iaf.

jahapp, svaren på alla frågor hur ska man få tag i nån som har dom då?

inte en aning om nånting det är mitt svar på allt...ja vet inte om jag har nått förhållande, jag vet inte hur framtiden med mitt barn ser ut, jag vet inte ens hur min framtid skulle kunna tänkas se ut!

Just i detta nu står allt och väger i en vågskål som känns lika tung som hela jorden, är detnu jag borde komma fram till ett viktigt stort beslut, är det jag som är självisk och oförstående eller har jag helt enkelt rätt att känna som jag gör?

Det spelar väl egentligen ingen roll vad nån annan känner, men jag sitter med sån värk i hjärtat och finner inga bra svar i något, vill ju inte leva utan denna man men någonstans tror jag att han klarar sig utan mig ändå och då borde jag väl tillslut kunna leva igen också eller?

Är det jag som har en skev syn på kärlek kanske, det är väl därför jag aldrig får det att fungera antar jag, man kräver för mycke tycker aldrig att det är bra, fast det tyckte jag ju innan livet blev ett helvete då vara jag minsann nöjd och kände mig trygg, nu känner jag mig inte trygg längre inte ens med mig själv....

När en del av min kropp säger stanna kvar med din livs kärlek känns det som det ända rätta att kämpa vidare, men när andra delen av mig är arg,ledsen och totalt tom uppstår det vissa problem med att ta det rätta beslutet.

Jag vet vet ju att det inte är rätt att man ska behöva sitta och vara förbannad och gråta över nått egentligen för då är det ju inte rätt iaf.

men så fort tanken att bara avsluta det hela kommer upp sliter det ont i mitt hjärta av sorg....

Fy fan!